Det är Piontid i trädgårdarna nu, en underbar tid. I vår trädgård finns några olika sorter. Några står i blom, andra har knoppar som är på väg att slå ut om några dagar. Pioner ses ibland som trädgårdens drottningar. De ses som tåliga och lättskötta perenner och vill stå grunt. Bondpion och luktpioner tycker om lerjord, andra vill ha väldränerad jord. Hösten är den bästa tid för plantering och de gillar inte att bli flyttade. Så det är bra att ha tänkt ut var pionen ska stå, för en flytt kan påverka blomningen och som kan utebli i flera år. Sedan sägs det att ju smalare och finflikigare blad pionen har desto mer sol behöver den. Som exempel på ytterligheter kan nämnas dillpionen som blir bäst i fullt solsken på stäppen och svavelpionen med rundade blad växer i helskugga i lövskog.

Pionens blommor är alldeles underbara, några doftar och de finns i flera färger. Blomningstiden ses som kort men genom att plantera olika sorter kan man förlänga blomningstiden. Först blommar rosenpion, svavelpion, dillpion och korsningar med dem, sedan bondpionen och slutligen luktpionen. Då kan blomningstiden börja i maj och sluta i början av juli.
Pionsläktet räknas som ett litet släkte med 30 arter. De kan bli upp till 100 år gamla och blir mellan 60 cm och 2,5 meter höga. De har knöliga och tjocka rötter, trefingrade blad och stora blommor i stjälktopparna. Bladen påminner i formen Julrosors blad. Pioner har odlats i Kina i cirka 1500 år, främst i medicinskt syfte bland annat mot epilepsi. På 600-talet e.Kr. fick de bara odlas i de kejserliga trädgårdarna och då som prydnadsväxt. Under 1600-talet kom pionen till Europa och under mitten av 1800-talet tog utvandrarna från Europa med sig pioner till USA. Pion och Paeonia är uppkallat efter Paion, de olympiska gudarnas läkare.